- Utställning: Utforska världen av musikinstrument
- Intrumentmakare
Introduktion
Instrumenttillverkare har genom åren varit allt från en ensam instrumentmakare till stora fabriker med hundratals anställda. Ett högt värderat instrument har oftast kommit från en etablerad instrumentbyggare (med sitt eget namn på verkstaden). Ett fåtal skickliga byggare och en eller ett par lärlingar fanns till hjälp i rörelsen. Mästaren hade hand om försäljning och bokföring och bestämde över design och utförande.
Större instrumentfirmor har haft mer möjlighet att dela upp arbetet mellan fler erfarna anställda för de mest avancerade momenten i tillverkningen. De lät ofta även andra företag tillverka vissa instrumentdelar. De var visserligen mer effektiva än de små verkstäderna, men hade å andra sidan inte möjlighet att tillmötesgå den enskilda musikerns specifika önskemål och behov.
Termen ”luthier” används än idag för enskilda skickliga instrumentbyggare och för de som ansvarar för mindre verkstäder, främst tillverkare av stränginstrument.
En del byggare har gått till historien för hantverksskickligheten och de musikaliska kvaliteterna i sina instrument, andra för formgivning och nyskapande.
Stradivari
Antonio Stradivarius (1644 – 1737) är kanske den mest kände “luthiern” och den tillverkare vars instrument (många fortfarande i bruk) betingar de högsta priserna. Han är mest känd för stråkinstrument men tillverkade också gambor, gitarrer, mandoliner och harpor. Man vet inte mycket om hans verksamhet eller hur många anställda han hade. Den stora produktionen tyder ändå på att han inte kan ha varit ensam i verkstaden även om han levde ett långt liv.
Stradivarius var född i Cremona, Italien, där han verkade hela sitt liv. Han gick möjligen i lära hos Nicolò Amati.
Stradivarius framgång, både under sin egen livstid och senare, kan tillskrivas (a) förmågan att kontrollera klangen i utformningen av instrumenten för att tillmötesgå musikerna och (b) en kvalitetskontroll på högsta nivå.
Stradivarius instrumentdesign förutsåg i viss mån framtida klangliga behov. Trots det byggde man under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal om instrumenten för att öka den dynamiska räckvidden och för att underlätta ett mer virtuost spelsätt. Väldigt få av Stradivarius instrument har bevarats i originalskick.
Ruckers
Familjen Ruckers var verksamma i Antwerpen (numera i Belgien) och tillverkade olika klaverinstrument. Ryktet om deras instrument var vida spritt under en lång tid. Den första i familjen som ägnade sig åt instrumenttillverkning var Hans Ruckers (1540 - 1598). Han byggde både cembaloinstrument och orglar. Hans son, Joannes Ruckers (1578 -1642) blev också cembalo- och orgel-makare och blev tillsammans med sin bror Andreas Ruckers I (1579 - efter 1645) kompanjoner i faderns verksamhet efter dennes död. 1608 blev Joannes ensam ägare.
Hans systerson Joannes Couchet blev delägare runt 1627 och tog över vid Joannes död. Andreas Ruckers II (1607 - före 1667) var son till Andreas Ruckers I. Familjen Ruckers drev företaget med internationell inriktning och erbjöd modeller för både den franska och den brittiska marknaden.
Instrumenten värderas fortfarande högt för sin klang, dekorativa utformning och för det skickliga hantverket. Det goda ryktet gjorde att många tillverkare kopierade deras modeller och många av dessa kopior kunde sedan även passera som ”äkta” Ruckersinstrument. Vid slutet av 1700-talet byggdes många instrument om för att bl a möta kravet på ett större tonomfång.
Sax
Adolphe Sax (1814-1894) är mest känd som uppfinnare av saxofonen. Att uppfinna ett helt nytt instrument är en sensationell bedrift!
Antoine-Joseph Sax föddes i Dinant (Belgien) och tog senare namnet Adolphe.Hans far, Charles-Joseph Sax, var en betydelsefull instrumentmakare. Adolphe studerade klarinett och flöjt i Bryssel. Hans första uppfinning var en förbättrad basklarinett som han fick patent på vid 24 års ålder. Arbetet med saxofonfamiljen följde därefter och 1846 fick han sitt patent.
1841 flyttade Sax till Paris och startade en fabrik för tillverkning av blåsinstrument. Han fortsatte att uppfinna och ta patent, flera för bleckblåsinstrument.
Hans saxhorn var vida uppskattade av blås- och militärorkestrar i Frankrike och Storbritannien. De redan etablerade instrumentmakarna i Paris var däremot avogt inställda till den ambitiöse Sax, och han hamnade i flera rättsprocesser. Huvudfrågan var om hans bleckblåsinstrument var tillräckligt unika för att kunna skyddas av patent.
Sax var mer framgångsrik som uppfinnare än som affärsman. Verksamheten blomstrade den tid han hade kontrakt med militärorkestrarna, men rättstvisterna tärde hårt på kapitalet. Han försattes i konkurs två gånger och avled utfattig.