1934 byter Louise Weiss spår och satsar all sin kraft i kampen för kvinnornas frigörelse. Hon inspireras av de brittiska och amerikanska suffragetternas arbete och grundar föreningen La femme nouvelle (Den nya kvinnan) som kämpar för kvinnlig rösträtt. Hon öppnar också ett kampanjcentrum för lika medborgerliga och politiska rättigheter för kvinnor och män i Frankrike.
Trots att hon inte är valbar tar Louise Weiss stark ställning genom att nominera sig själv som kandidat i flera val.
Efter ett första försök att ställa upp i lokalvalet ansluter hon sig till andra rösträttskvinnor i Paris som genomför en symbolisk valkampanj till franska nationalförsamlingen 1936. Det trycks upp ett särskilt vykort med en bild på Louise Weiss och hennes meritförteckning, som delas ut på gatorna.
Hon åker också ut på turné genom Frankrike och sätter i gång mängder av aktioner och protester för kvinnors frigörelse.
Men hon blir återigen besviken över hur långsamt utvecklingen går – kvinnor får inte rösträtt i Frankrike och blir inte valbara på samma villkor som män förrän i slutet av andra världskriget.
Weiss inser snart att hennes insatser behövs på annat håll i Europa. När det 1938 står klart att ett nytt krig är oundvikligt engagerar sig Weiss i den centrala flyktingkommitté som utrikesministeriet inrättar för att hantera tillströmningen av judiska familjer på flykt undan nazismen. Hon arbetar senare för förbundet för franska kvinnor som tilldelats hederslegionen, och är bland annat med och driver en kvinnoavdelning för passivt försvar mot flyganfall.
När kriget bryter ut fortsätter Weiss sina ständiga ansträngningar för att hjälpa andra. Hon anmäler sig frivilligt till en delegation som åker till USA för att samla in läkemedel och nödvändiga livsmedel åt franska Röda korset. När hon återvänder är Frankrike ockuperat. Hon kan inte förhindra Gestapo från att beslagta hennes böcker och personliga arkiv, men hon lyckas hålla sig undan den anti-judiska förföljelsen och skyddar flera av sina vänner från att gripas.