- Utställning: Louise Weiss, en engagerad Europavän
- Europakorrespondenten
Louise Weiss vill se europeisk enighet och förbättrad förståelse mellan Europas nationer – en önskan som uppstår efter att ha upplevt första världskrigets fasor och som leder till en vilja att skapa en bättre framtid. 1918 är hon med och grundar veckotidningen L’Europe nouvelle (Nya Europa) som försöker förse kontinentens fredsstiftare med fakta av hög kvalitet om internationell politik och centrala ekonomiska problem.
Året därpå, 1919, deltar hon som journalist vid undertecknandet av Versaillesfreden. Hon rapporterar också flitigt från Central- och Östeuropa om strävan efter nationellt oberoende i de länder som reser sig ur ruinerna efter kejsardömet Österrike-Ungerns kollaps. Hon reser även till Ryssland och rapporterar för Röda korsets räkning om regioner där hon med egna ögon ser hungersnöden i den sovjetiska revolutionens spår. När hon kommer tillbaka till Frankrike tar sig hennes samhällsengagemang uttryck i kampanjer för att hjälpa undernärda ryska och ukrainska barn.
Som chefredaktör för L’Europe nouvelle från 1920 till 1934 hamnar hon mitt i flera centrala händelser för Europas utveckling under 1900-talet. Hon samarbetar med många av samtidens största skribenter, såsom Paul Valéry och Léon Blum, och ber dem att bidra med artiklar om utrikespolitiska frågor.
Hon reser ofta till Genève där hon följer turerna kring Nationernas förbund och träffar Jean Monnet, som senare ska komma att ses som en av EU:s grundare.
Som förespråkare av en rättvis fredsöverenskommelse med Tyskland bidrar hon till att sprida idén om ett integrerat Europa. Hon stödjer Locarnofördraget som inrättar ett gemensamt säkerhetssystem i Europa, och försvarar den franske utrikesministern Aristide Briands ambitiösa projekt om en europeisk federation.
Louise Weiss får med tiden ett stort inflytande inom den mansdominerade diplomatiska journalistkåren. I Paris håller hon möten med ledande intellektuella, diplomater och politiker. Hennes ryktbarhet blir så stor att hon 1925 utses till officerare av hederslegionen. Mindre än ett årtionde senare överger hon dock journalistiken. Hon är övertygad om att Hitlers maktövertagande i Tyskland omöjliggör något som helst europeiskt närmande, och att freden i Europa måste åstadkommas på annat sätt.