Utställning
Historiskt sett har Europaparlamentet alltid strävat efter att försvara och främja de mänskliga rättigheterna. Ledamöterna har legat bakom många politiska initiativ på det här området och drev exempelvis på för att dåvarande Europeiska gemenskapen skulle underteckna Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. För parlamentet handlade det om att ta hänsyn till alla medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter för medborgarna i EG-länderna.
Redan 1975 beklagade parlamentet att de mänskliga rättigheterna inte nämns i Europeiska gemenskapernas grundfördrag, som framför allt handlade om ekonomiskt samarbete. Man antog då en resolution där man slog fast att den framtida Europeiska unionen behövde en egen stadga om de grundläggande rättigheterna. För ledamöterna var detta ett sätt att bekräfta det politiska målet att skapa ett enat Europa. Två år senare ledde deras insatser till framsteg: Europaparlamentets talman och rådets och Europeiska kommissionens ordförande undertecknade i Luxemburg en förklaring, där de gemensamt och i sina respektive institutioners namn åtog sig att respektera de grundläggande rättigheterna.
1984 antog parlamentet med överväldigande majoritet förslaget till EU-fördraget, även känt som Spinelliprojektet. I förslaget stod det att unionen inom fem år skulle anta en förklaring om de grundläggande rättigheterna. I sina strävanden fann Europaparlamentet flera gånger en bundsförvant i EG-domstolen, vars rättspraxis slog fast att gemenskapsrätten måste garantera ett skydd för de mänskliga rättigheterna.
Europeiska enhetsakten trädde i kraft den 1 juli 1987 och påminde medlemsländerna om deras åtagande att tillsammans främja demokratin på grundval av grundläggande rättigheter som frihet, jämlikhet och social rättvisa. Men Europaparlamentet var fast övertygat om att respekten för den enskildes rättigheter var en absolut förutsättning för gemenskapens legitimitet och ville gå ännu längre. Den 12 april 1989 proklamerade parlamentet därför sitt antagande av en förklaring om de grundläggande fri- och rättigheterna. Medborgarna uppmanades att ge den sitt aktiva stöd. I och med detta lades miljöskydd och vissa nya sociala rättigheter (rätten till socialt skydd, rätten till utbildning, konsumentskydd osv.) till bland de grundläggande rättigheter som Europaparlamentet avsåg att slå vakt om. Förklaringen innebar ett betydande framsteg. Men trots att vissa aspekter förtydligades ytterligare genom Maastricht- och Amsterdamfördragen, skulle det dröja fram till slutet av 1990-talet innan parlamentsledamöternas förväntningar slutligen infriades.